Vikingarna – sjöfartens pionjärer

Vikingarna – sjöfartens pionjärer

När man pratar om vikingarna kanske tankebanorna först och främst börjar kretsa kring de våldsamma och blodtörstiga vildarna som plundrade och brände kloster och kyrkor i England under tidig medeltid. Även om denna bild innehåller en viss sanning, är den långt ifrån komplett, och anledningen till varför vi främst tror att vikingarna var erövrare och våldsverkare beror till stor del att de skrivna källorna som överlevt sedan tidsperioden av vikingafärder är skrivna av offren – av britter, fransmän eller andra som drabbades av deras framfart. Denna historia är såklart också mycket mer spännande att återberätta än den som porträtterar vikingarna som framför allt bönder och köpmän. Även om detta egentligen är den sanna bilden av vikingarna måste man ändå understryka deras äventyrlighet, uppfinningsrikedom och våghalsighet. De skandinaver som levde under vikingatiden kom för alltid att förändra både sina hemländer och de länder dit de anlände.

Längre och snabbare

Även om det hade funnits sjöfarare även innan vikingarna gjorde entré på världsscenen var det vikingarnas skeppsbyggarkonst och äventyrslusta som tog dem över längre avstånd än någonsin förut. Även om många av de som bordade skeppen vilka avgick i alla väderstreck inte var krigare per se, delade de alla en nyfikenhet och en oräddhet som gjorde att de gärna tog sig an utmaningar vilka tidigare generationer avstått. Från Jerusalem och Konstantinopel i söder, långt upp i Volga i öst, bland samer i norr, och hela vägen till den amerikanska kontinenten i väst – överallt finns det spår och talande källor om vikingarnas utbyte, konflikter, handel eller helt fredliga kontakter. Både på Island och på Grönland valde man att bosätta sig, och den isländska befolkningen idag stammar helt från vikingarna. Att vikingarna kunde ta sig längs med floder som Dnjepr och Volga, Seine, Rhen, Rhone och Themsen berodde på att de smala vikingaskeppen också hade plattare skrov och därmed inte gick djupt i vattnet. Skeppet kunde flyta lättare på vattenytan och blev snabbare på öppet hav, men också möjliga att navigera i trånga, steniga strömmar.

Skeppsbyggarkonst och navigation

Vikingarna blev alltså pionjärer vad gällde att bygga skepp som både kunde transportera stora arméer men också mängder av proviant till de avlägsna kolonierna. När norrmännen reste till Grönland eller Island gjorde man det i syfte att bosätta sig där, med fraktskepp fyllda av fröer, verktyg, plogar, och boskap! Det var alltså ingen lätt packning att frakta över Nordsjön eller Atlanten. Vikingarna navigerade med hjälp av solen och stjärnorna, men visste du att de också troligtvis kunde navigera efter solen även om det var molnigt eller om den hade gått ned. Forskare har nu funnit vad som kan liknas vid kompasser av en polariserande mineral som kan användas för att hitta solens riktning även när den inte är framme. Vikingarna var också tidiga med att använda både roddare och segel, en simpel uppfinning som de troligtvis kopierade från samtidens bysantiska flotta, vilket blev ett typiskt kännetecken för just vikingaskeppet. Genom att lära sig läsa naturen, havet och olika fenomen omkring dem kunde de navigera med större säkerhet, oavsett vilka väderomslag som drabbade dem. Erfarna vikingar var experter på att både tyda vågor, vindar och kustlinjer helt utan hjälpmedel. Nog förtjänar de den plats i historien som de tagit!

Skeppsbyggarkonst och navigation