Fartyg under antiken och medeltiden

Fartyg under antiken och medeltiden

Den period vi kallar antiken varade mellan 800 fKr till ungefär 500 eKr, och innefattar det gamla Greklands civilisation samt romartiden. De grekiska skeppen kan man grovt indela i två kategorier; farkoster för handel och fartyg för krig. Fartygen för handel var bredare, långsammare och klumpigare, men kunde transportera tunga och skrymmande varor. Krigsfartygen var lätta och manövrerbara och utrustade med både roddare och segel. Fartygens delar var tillverkade i olika träslag, baserat på styrka och funktion. Roddarna bestod av upp till femtio stycken slavar eller betalt manskap.

Romarnas ramningar

Romarna var ett erövrande rike, till lands såväl som till sjöss. Sjöfarten var väl utvecklad med många olika fartygstyper. Roms miljonbefolkning var beroende av handel från när och fjärran och transporter till lands var långsamma och dyra. Varor skeppades med stora handelsfartyg. En fartygstyp kallad Corbita var vanligast. Corbitan drevs av ett stort råsegel och ett mindre främre segel på en framåtlutande mast. Det största fraktskeppet var Caligulas jätteskepp på 95 meter. Krigsfartygen i Romarriket var ofta av typen Trirem, forntidens snabbaste skepp. Det drevs framåt i en hastighet på tio knop av tre rader roddare, och utrustad med en metallramm avsedd för ramnning av fiendeskepp. Segel att hissa vid gynnsam vind fanns också. Soldaterna stod uppställda längs däck, beredda på strid. Det var oftast genom ramning som striderna avgjordes. Metallrammen slog upp hål i det andra fartyget så vatten forsade in och sjönk. Fartygen byggdes allt större. Redan på 300-talet fKr kunde trimenen vara femtio meter lång och drivas fram av 300 roddare.

Upptäckartiden

1500-tals spanska fartyg

Under 1400-talet utvecklades skeppsbyggartekniken. Fartygen byggdes större och starkare. Navigeringsredskapen utvecklades också, vilket öppnade möjligheter för resor till jordens alla hörn. Nya handelsleder, nya kontinenter upptäcktes. Fler segel tillsattes, och skeppen började utrustas med alltifrån utsmyckningar till tunga kanoner. Redan under 1400-talet fanns det båtar som var femtio meter långa och hade fyra master.

Koggen och Holken

Koggen är en skeppstyp som användes flitigt av Hansan från 1200-talet och framåt under medeltiden. Fartygstypen var oerhört viktig för handeln, och egentligen hela den medeltida kulturen i länderna runt Östersjön. Tack vare den lastvänliga fartygstypen utvecklades och expanderade livet i regionen. Varor från när och fjärran nådde Norden. Flera nutida städer runt Östersjön grundades under medeltiden. Ursprungliga nordiska vikingaskepp var förvisso snabba men kunde inte transportera så mycket. För handelsförbundet Hansan var det betydelsefullt att ta så mycket last som möjligt för så stora vinster som möjligt. Sågen hade vid den här tiden uppfunnits, så man kunde tillverka smidiga plankor till båtbyggandet istället för grovhuggna stockar. Koggarna var drygt tjugo meter långa, breda och höga och med flat botten för att kunna ta sig fram vid lågvatten och anlöpa vid grunda hamnar. En enda kogg kunde ta 80 ton last. Koggen drevs fram med bara ett råsegel men var oerhört sjösäkra. Man letade sig fram mellan Hansans städer över öppet hav med hjälp av kompass och välkända landmärken. Holken, eller karack, var ett annat handelsfartyg vanlig runt Medelhavet. Skeppet var utrustat med två eller tre master, ibland även ett fjärde segel i aktern. Ur denna fartygstyp utvecklades senare galeonen som den viktigaste djuphavsgående fartygstypen. Galeonen utmärkte sig för sina smäckra linjer, men ändå både lastdrygt och ofta tungt bestyckad med kanoner.